Den 26 april 2005 friade min hubby till mig på det mysigaste hotellet på Champs Elysées. Oui monsieur, svarade jag efter en lång paus (för dramatikens skull). På måndag har vi varit gifta i tre år (egentligen två år och 363 dagar, men 26e är vår dag). Jag tänkte berätta lite om honom, min mr man.
Min hubby han är mjuk. Så mjuk att jag i hemlighet blir lite sur på honom eftersom hans hud är mycket mjukare än min trots att jag använder de fluffigaste hudkrämer som finns. Och han är vit. ”Du är den vitaste kille jag känner”, som hans femåriga kusin uttryckte det en gång. På nätterna är han varm, som ett element under täcket. Det är ett slags symbios som vi har utvecklat han och jag eftersom jag är så frusen. På morgnarna fryser han och ligger ihopkrupen på sin sida av sängen. Det är då jag är som varmast. Symbios.
I ett slags organiserat kaos ligger det utspritt på hans skrivbord tusentals gula små lappar som ska påminna honom om saker som måste göras. På många av lapparna kan man läsa om goda gärningar och tjänster som han ska göra åt andra. Så osjälvisk och hjälpsam är han min hubby. Han är en miljövän och älskar djur. Han stödjer wwf och peta, och hans senaste projekt kommer nog att bli att försöka rädda fjällräven från utrotning. Det är hans favoritdjur, tror jag.
Ungefär en gång i månaden tar han fram sin hårklippare och lägger den vid badrummet som ett tecken till mig att han behöver klippning. Han har universums mjukaste hår, det säger alla. Varje hårstrå växer rakt ut och han tycker inte om att se ut som en clown när håret blir för långt. Han älskar glass, men bara sån där dyr glass, som Ben & Jerry’s, och helst ska den ätas direk ur burken, och gärna allt på en gång. Han tycker att mina pannkakor är de godaste som han nånsin har ätit. Ändå ber han mig aldrig laga några eftersom han inte vill vara till ”inconvenience” för mig som han brukar säga. Det är tur att jag vet vad han vill ha innan han ens själv vet om det. Det är ett slags telepati. En blick, en rörelse, ett ljud och jag vet. Han har sagt att han tycker det är lite skrämmande, men jag vet att han innerst inne tycker att det känns tryggt.
Han har en grå morgonrock som han har fått av mig. Den är gammal, välanvänd och aldrig tvättad. Den luktar honom. Jag har fått höra att vår lägenhet har en karaktäristisk lukt, en sådan lukt som alla hus och hem har men som bara andra känner igen. Jag känner igen lukten i vår lägenhet. Det gör inte han. Jag älskar att bara sitta och lukta på honom.
Han är bra på poker och squash och matte, särskild huvudräkning. Han är snabb, smidig och stark och har bra kondition. Det är på grund av all friidrott, säger han. Han är också bra på att pussas. Det är nåt magiskt med hans läppar, de känns jättetjocka trots att de är jättetunna. När han suttit vid datorn alldeles för länge glömmer han bort att äta och dricka. Då får man göra ostmarmeladmackor med o’boy till honom. Och han springer ofta till toaletten eftersom han nästan alltid väntar till sista stund. När han blir nervös eller har för mycket att tänka på så biter han på naglarna – inte ens stopp och väx har hjälpt – men hur mycket han än har att göra och hur stressigt han än har det så får jag alltid en godnattpuss, en godmorgonpuss och en lång kram. Varje dag. Det finns alltid tid för kärlek och gos, det är hans motto.
Han är dålig på att laga saker och är lite ohändig fast det vägrar han erkänna. Mest av alla i hela världen ser han upp till sin pappa, mannen som kan fixa allt, som kan allt och som vet allt. Det är därför som han vägrar erkänna sin ohändighet, misstänker jag. Han hatar när saker och ting krånglar, särskilt skor med jobbiga dragkedjor och snören. Då får han panik, blir svettig och kastar saker omkring sig. Om man då kliar honom lite på ryggen så blir allt bra igen. Det löser nämligen all världens problem. All. Han berättar oftast samma historier från sin barndom om och om igen utan att komma ihåg att han berättat dem tidigare. Och jag lyssnar intresserat och ställer samma följdfrågor och får samma svar. Våra minnen är korta båda två förstår ni.
Han är som lyckligast när jag är lycklig. Han älskar att ligga och slappa i solen, men bara om jag ligger bredvid. Han har en fobi för hajar och har tidigare haft dödsångest. Den rädslan säger han har försvunnit tack vare mig. Han har lovat att jag ska få dö före honom och i hans armar. Det tycker jag är det finaste löftet jag fått. Men bäst av allt är ändå det faktum att han är min. Perfectly imperfect.
