Det här med motivation

När jag var liten var jag passionerat engagerad i allt jag gjorde. Jag skulle alltid klara av det som inte gick att klara av, som tex att få 5a i betyg den första terminen man fick betyg (nåt vi hade fått klart för oss att ingen kunde få - hur duktig man än var), bli den snabbaste tjejen i klassen på 60 m (jag var ute och joggade varenda dag hela sommarlovet följt av en simtur, jag blev inte bäst på 60 m men väl på 800 m, well alltid nåt), lära mig koreografin till nån omöjlig dans jag sett i nån MTV video (på den tiden MTV verkligen var en musikkanal). Fanns det en tävling så skulle jag vara med och jag skulle komma etta. Fanns det nåt rekord att slå så gav jag mig på det. Jag kämpade för det. Jag tränade för det. Jag var helt inne i det. Saken är den att man tappar lite av den motivationen ju äldre man blir, men de senaste åren har jag inte haft motivation till nåt. Det står liksom helt still. Jag har tappat den där tävlingsandan. Den där måste-bli-bäst-känslan. Visst, jag älskar dans, musik, heminredning, kläder, väskor (oh yes) och är sjukt galen i skor, men det blir liksom inte mer än så. Tycker om. Tycker är kul. Gör lite då och då. Är det för att man inser att det alltid kommer att finnas nån som är snabbare, bättre, starkare, smartare, snyggare? Att man är dödlig? Jag måste få tillbaka den där gnistan som det kallas, hitta nåt som jag brinner för och sen ge allt. I alla fall lite av det. Tror jag ska börja med ett gymkort så kanske resten ger sig. Har ju inte tränat på...ehm...vad är det nu..7 år? Seriöst. Jag har nog kondition som en 65-åring (om ens det). Bara det att jag hatar att träna. Särskilt på gym. Halleluja.