Finaste sorgen

Kanske i det sorgligaste laget, men det här måste ni bara se och läsa. Hjärtskärande vackert om fotografen Phillip Toledanos sista tid med sin alzheimerssjuka pappa. Vackra foton, fin text. Man blir minst sagt påmind om att inte ta någon eller någonting för givet. Om jag bara kunde minnas hur jag trippade in på sidan.

Skitbra tips till Ryanair

Skitsmart av Ryanair att ev införa avgift för att gå på toa under flygresan. Lite fler tips som de skulle kunna använda sig av för att suga ut så mycket som möjligt för att kompensera för de skitbilliga biljettpriserna:

- Om fler än tre flyger i samma sällskap, ta ut en "gruppavgift".
- Beräknat på BMI, ta en extra avgift för varje enhet över det normala som passageraren har. Så uppmanas fler till hälsosamma vanor och normalvikt.
- Om fler än tre från samma företag flyger i sällskap, ta ut en "konferensavgift" och erbjud papper och penna.
- Inträdesavgift
- Utgångsavgift, denna kan med fördel vara frivillig; vill man ut snabbare så får man betala för det medan de andra snåla passagerarna snällt får vänta.
- Garderobsavgift. För dem som vill slippa fula veck på ytterkläderna.

Dagens skratt

...får Lisas AB-krönika stå för. Hon har en poäng: ett förlegat system som aldrig skulle gått igenom idag. För övrigt tycker jag att var och en ska betala och stå för sitt eget bröllop. Ingen annans. Är 57.4 miljoner kr/år i apanage verkligen en rimlig summa? Är någon summa det?

Kom på ett till!

Bild här

Ja just det, när jag tänkte på grisen, så kom jag på ännu fler roliga felsägningar/feltänk från barndomen. The mind works in mysterious ways haha, iaf min. Det ena leder väldigt ofta till det andra, som man säger.

Jullåtar:

Räven överraskar grisen - Nån som kan gissa vilken låt det handlar om? Ärligt talat så tycker jag att min version är bättre, och faktist mer trovärdig. Jag menar, vilken räv raskar? Och dessutom över is?

Hej tomtegubbar bo i granen och låt oss la-lala-lala - don't ask hur jag kunde få till det så här...

Staffan var en stallebänk, vi tackom nu så gärna, han vakta sina fårar fem - Stallebänk? Vad är det liksom haha? Och fårAR, nån som inte fått till pluralis på får än.

Ska jag vara ännu ärligare så är jag än idag inte helt hundra på texterna, men det är bara roligt tycker jag, vet inte riktigt om jag ens VILL lära mig det korrekta sättet. Mina versioner låter så mycket roligare!

Nöffnöff

Bild här

När jag ändå är inne på ämnet. Salmonella i danskt fläskkött. Förvånad? Knappast. Ännu en anledning att bli vegetarian, eller semivegetarian som jag är.

D&S, A&S är ni med mig;)?

Sex laxar i en laxask

Bild här

Oh well. Ännu en fiskart på den röda listan. Förvånad? Nej. Jag är nog inte ensam om att försöka vara den "duktiga konsumenten". Jag anser mig iofs vara mer insatt i miljötänket än the average, och handlar oftast ekologiskt, sopsorterar, sparar vatten där det går, ger bort kläder, säljer gamla möbler, handlar mycket second hand yadayadayada. Men ändå blir det fel. Undra hur länge till man orkar? Köper odlad lax får ett år senare reda på att det i själva verket slår ut tre andra fiskarter nån annanstans. Köper Fairtrade kaffe/te och får ett år senare reda på att odlarna inte har det bättre än nån annanstans. Bara det att man på 50-talet levde i tron att "livet i havet är lika oändligt som stjärnorna i himlen". Undrar vilka vardagsbeteenden vi kommer skämmas över och skratta åt om 50 år?

Så här kan man ju också roa sig

Tydligen 25 män som har förnamnet Annika i Sverige. 4 av dessa har namnet som tilltalsnamn. Hur tänkte man liksom? Mitt efternamn är jag i alla fall ensam om i hela landet wohoo, originalitet! Kul med statistik, särskilt kul med tanke på hur mycket man kan ljuga med statistik. Hade en föreläsning om just det en gång, och det finns oändliga metoder med vilka man kan vrida och vända på det så det blir som man vill. Kolla bara på reklamen på TV. "85 % nöjda kvinnor" (OK, 85 % av hur många? Definition av nöjd? Jämfört med vad?...). Ifrågasätt!

Bränt barn...luktar illa

På tal om att vara dålig på liknelser. Det kanske beror på att jag är uppväxt med en mamma som aldrig använde sig av svenska liknelser (pratar persiska hemma ju). Eller kanske för att ordspråk och liknelser inte används så flitigt av min generation. Hur som helst så kom jag att tänka på alla ord, fraser och annat smått och gott som jag missuppfattat genom uppväxten. Fick ett plötsligt skrattanfall av alla roliga minnen som invandrare (hatar egentligen det ordet, hallå jag vandrade in för ett antal år sen, vandringen har upphört, typ). Historierna delas säkert av många. Eller kanske inte. Jag älskar hur som helst de här minnena, och hade inte velat vara utan dem för en sekund. De har format mig och gett mig en mer färgstark och nyanserad uppväxt än många andra haft. För att inte tala om händelserikt. Utan tvekan.

Risotto – hubby avslöjade sanningen, det handlar alltså inte om en kille vid namnet Otto med ordet ris framför, utan om ri-sotto.

Fettisdagen – hubby igen, det är alltså en fet tisdag och inte dagen för fettisar.

Kalle – nej, svenskar döper inte sina barn till ”huvud” som ordet betyder på persiska. Och det finns således inga ingredienser som kommer från några delar av huvudet (typ hjärna, ögonvitor, tänder) i Kalles Kaviar.

Pelle – inte heller döps barn till ”trappsteg”.

Matematik – trodde länge att detta betydde åsna. Lång historia men det hänger ihop med att jag inte hade nån svenskalärare när vi flyttade till Sverige (liten stad, stans första invandrare, som vanligt noll beredskap, noll kunskap, noll förberedelse) och de satte mig i en helt vanlig klass med andra svensktalande ungar. Hade ju hört fröken säga ”matematik” många gånger, och hörde det ordet igen nån kväll hemma i en svensk tecknad film, där de samtidigt visade en åsna.

Fi fan – ska alltså uttalas med I och inte Y. Mitt första svenska svärord som min morbror lärde mig säga till den taskiga grannungen som retades. Snacka om att jag kände mig cool när jag och min lillebror stod på balkongen på andra våningen och skrek detta. Där fick han liksom.

Utflyktsmatsäcken – liksom många andra iranska barn fick jag en ryggsäck, eller rättare sagt en resväska, fullproppad med allt från ”salad olovie” (irans nationalsallad bestående av en kyckling, tusen grönsaker och majonnäs, mycket majonnäs, och yoghurt) till banan, äpple, en 2-literstermos med varm choklad, två-tre ”sandewitche non panir” (inte vilka mackor som helst utan med Libabröd, fetaost, kalkon, gurka, tomat, curry mm) och ”kotlett” (typ pannbiff i form av hemmagjord hamburgare). Allt detta gärna i dubbla upplagor så att man kunde bjuda de andra barnen ifall de ville smaka. Är det nåt vi iranier inte är så är det snåla. Generositet får man inte glömma bort. Till detta tillkom sedan sittdyna (man måste ju sitta bekvämt), en bunt servetter, tvål, plåster och annat livsnödvändigt som man kan behöva på friluftsdagen. Hade jag gått vilse under orienteringen hade i alla fall jag klarat mig ute i bushen i minst en vecka. Minst.

Vad heter jag på svenska, mamma?-frågan – måste ha tjatat sönder min stackars mamma med denna eviga fråga som började samma dag som jag fick reda på att vi skulle flytta. Sidetrack: Tydligen hade jag, och inte min mamma, rätt trots allt. Jag skulle visst byta namn! Eller i alla fall uttal vilket är ungefär samma sak. Ana blir ju AnNa på svenska. Litet namn på tre fjuttiga bokstäver, men ack så svårt att få till i uttal. Rolig artikel av Navid Modiri om det här. Eller ett annat exempel, reklamen med det svarta fåret som är born to be sheep, inte att förväxlas med cheap…nä nu gled jag in på nåt helt annat, mer om det en annan gång. Tillbaks till det andra roliga.

Flytten till Nordpolen – Sverige är mörkt. Och kallt. Detta visste våra föräldrar, och klädde oss barn därefter under de första åren i det nya landet. Overall i dun, snowjoggers (de där berömda svenska klassikerna ni vet), ylletröjor, varma mössor och vantar (gärna skidvarianten för maximal effekt). I juli månad. Har ett foto från sommaren -87 där jag, min lillebror och mamma står vid en busshållplats i Dalarna iklädda det ovan nämnda. I bakgrunden ser man ett äldre svenskt par sitta på en bänk med solbrillor, shorts och t-shirt, pressandes i solen (enligt tradition).

Beredskapslarmet som går varje månad – Eslöv vintern -87. Det är den dagen då det där berömda larmet går i hela stan. Krigsbarnet (jag) är i skolan, där den välbehövda svenskundervisningen fortfarande lyser med sin frånvaro, blir livrädd och tror att bomer är på väg. Vad är det som händer? Är det krig på gång? Jag måste hem till min mamma! Var är min mamma? Var är min lillebror? Är det krig i Iran också? Hjälp! Panik! Vad ska hända med oss nu? När kommer min mamma? Jag vill ha min mamma NUUU! Problemet var att ingen förstod mig, och jag förstod ingenting. Grät och skrek så mycket att nån till slut ringde min mamma som fick komma till skolan och hämta mig.

Har tusen liknande historier och jag älskar varenda en. För att inte tala om alla liknelser:
Slug som ett piggsvin, Smart som en uggla, Hungrig som en björn, Liten som en ekorre, Söt som en mört, Pigg som en ko, Arg som en varg…

Just because

Bild jag.

Förstår mig faktiskt inte på alla hjärtans dag. Bara en påhittad kommersiell "högtid" då vissna tråkblommor, gammalt lagerchoklad och sunkiga I-Love-You-nallar (vad originellt) kostar tre gånger så mycket. Restaurangerna är fullbokade och servitörerna usla (god forbid det blir lite stressigt på jobbet, då försvinner allt hyfs). Och alla är stressade för att de inte hunnit köpa nåt. Bara för att. Föredrar att få få blommor en helt vanlig lördag. Helt oväntat. Bara för att.

Starcups vs Starbucks

Bild här

Bring starbucks to sweden finns det en grupp som heter på facebook. Nu har den amerikanska cafékedjan stämt det privatägda cafét Starcups. Som ligger på Plantagegatan. I Linné. I Göteborg. Risken för förväxling är stor, menar Starbucks, som vill att caféet ska byta namn eller byta alla skyltar med namnet Starcups. Ägaren har till och med erbjudits 2 500 USD av Starbucks för att ändra namnet, men tackat nej av principskäl. Risken han tar, om Starbucks vinner i rätten, är böter på en halv miljon kr.

Frågan är hur mycket man ska få efterlikna andra, väletablerade miljardjättar i hopp om att kunna rida på deras våg (gratis PR?). Om det nu är detta som är syftet med denna plötsliga brist på fantasi och originalitet. Hur stor skada sker egentligen och vem blir lidande? Och var ska man dra gränsen för vad som är "för likt"? I Santiago finns Starlight Café. I Teheran finns det redan en Starcups. Tydligen även i Mexico, som för övrigt har tagit det hela ännu ett steg längre med rund logga (fast röd istället för grön) och en sjöman (merman?) istället för en sjöjungfru (mermaid). Är inte risken för "förväxling" lika stor här? Frågan är om denna PR håller i sig i längden. Är det inte i slutändan kaffets smak, den goda servicen, den mysiga lokalen, atmosfären etc som lockar en tillbaka? Eller är det kanske så att kaffet plötsligt blir godare, personalen trevligare, lokalen mysigare, wifi snabbare?

Koffein et moi

Bild jag. Världens godaste räkmacka från Heaven 23, och världens mysigaste kakelugn.

Och nu är jag helt skakig i kroppen av dagens överkonsumtion av koffein i form av kaffe och cola.

Lite roligt det där med hur mina smaklökar har ändrats genom åren. Förra året vid den här tiden drack jag inte ens kaffe. Så åkte vi till Italien och var bara tvungna att dricka espresso eftersom latte inte riktigt räknas som kaffe där, de skrattar ju bara åt en när man beställer det ute. Och espresso var ju helt OK, och om det var OK så kanske vanligt kaffe gick bra det med. Det ena ledde till det andra och idag känns det ibland som att jag inte skulle kunna klara mig utan min kaffekopp på morgonen.

Året innan vid ungefär samma tid hade jag inte ätit en enda räka (eller jo smakat). Så åkte vi till Byron Bay, en skön och slapp stad vid Australiens östligaste punkt, där de sålde snabbmat i form av grillad fisk och skaldjur, eller Little box of love som vi kallade det oss emellan. Vid havet. I solnedgång. Iklädd strandskjorta och sandaler. Med salt i håret. Fisk var ju jättegott och om det var jättegott så kanske man skulle ta och prova räkor. Det ena ledde som sagt till det andra och idag känns det ibland som om jag skulle falla in i koma och aldrig repa mig från depressionen om jag utvecklade allergi mot räkor.

Summan av detta är att det är bra att omvärdera sina vanor och ovanor, att våga testa nya saker, ge det okända ett försök, inte fastna i gamla rutiner. Och att resor är meningen med livet. Det är jag säker på.

Naughty nutty nuts

Bilder jag. I bakgrunden syns världens finaste krukor från Rörstrand, från snällaste B.

De här nötkakorna tillhör mina favoriter. Jag är lyckligt lottad och har absolut inga allergier (vad jag vet), frisk som en...som en...lärka (eller vad man nu säger) året runt (bra gener?) och grym på att baka (hurra va jag e bra!) vilket gör att jag kan njuta av såna här saker. Så efter det icke-så-typiskt-svenska skrytet kommer här från ICA förlagets Sju sorters kakor ett recept som jag ändrat lite i för att få de perfekta nötklickarna:

Du behöver:

250 g nötkärnor (valnötter)

1,5 dl socker

1 msk potatismjöl

2 små ägg

nötkärnor, gärna hasselnötter (aka ekorrnötter) till garnering

Mal nötterna på mandelkvarn och häll dem i en bunke. Tillsätt socker, potatismjöl och ägg och rör ihop. Lägg med teskedar toppiga klickar på plåtar täckta med bakplåtspapper. Tryck ner en nötkärna i vaje kaka. Grädda mitt i ugnen ca 12 min. OBS lossa kakorna INNAN de svalnat. Går bra att frysa, men godast färska. Ät gärna till Ben & Jerry's glass (helst smaken Bohemian Raspberry).

Update: frisk som en NÖTKÄRNA så klart...*hosthost*

1 mars

Bilder jag

Mars är lika med vår. Eller brukade vara det i alla fall innan global warming kom in i bilden och förflyttade våra årstider. I mars smälter snön, dagarna blir längre, solen tittar fram, det är Charshanbesori (sista tisdagen före det persiska nyåret) och Eid (det persiska nyåret). Jag har inlett månaden med att träffa parentos-in-law, äta gott och få experthjälp med att laga ett antikt fynd, eller ja först när limmet torkat får vi väl se om det var "expert"- eller vanlig hjälp vi fick. Och jag, det är kallt hemma just nu. Eller jag märker inte så stor skillnad, jag fryser jämt, året runt.

A piece of chocolate a day...

Bilder jag

...might not keep the doctor away, men gott är det! Åh, det här var en jättekul upplevelse, tack hubby!!! Rekommenderad vardagslyx!

Det var alltså i Haga Chocolaterie (eller Summerbird som det också heter) tidigare ikväll som en jätteduktig tjej berättade om allt från historik, kakaobönors utseende till roliga fakta om billig vs dyr choklad. Det bjöds på smakupplevelser från både finare och billigare varianter, samt jordgubbar och nougat i chokladfondue, åh jag vill bada i en chokladfondue!

För att sammanfatta, så finns det en anledning till de dyrare priserna. Det är en jättelång process från böna till färdig choklad, och visst, man kan påskynda processerna (Marabou och de billigare varianterna gör detta) och istället använda sig av ett otal tillsatser för att försöka efterlikna smaken, eller så kan man välja att inte massproducera och betala lite mer för finare varor. Som allt annat med andra ord. Håll utkik efter kakaosmör på innehållsförteckningen, samt så få ingredienser som möjligt.

Jag föll för Valrhonas Guanaja (70 %ig) och var bara tvungen att prova 1888s Lingonberry från Malmö Chokladfabrik. Valrhonas 40 %iga variant var fö bland de godare choklad jag ätit, dock lite sötare. Personligen tycker jag att de sötare varianterna känns mer som godis och mindre lyxigt njutbart. Ska njutas med kaffe tycker jag. TACK hubby, du känner verkligen din gf!

De bästa uppfinningarna

Bild här
Ibland undrar man varför man inte kom på det själv. Ni vet de där löjligt smarta "uppfinningarna" som finns där, mitt i ens vardag, och som man bara önskar vore ens egna. En dag ska jag lista dessa vardagshighlights, men här kommer redan ett exempel:
Chokladprovning! How genius på en skala!
Imorgon, på vår dag, ska teste detta för första gången på Summerbird Chocolaterie på Haga. Ska försöka att dyka upp hungrig. Av uppenbara skäl. Betygsättning kommer snart.
PS. Tänk att jag inte ens gillade choklad för två år sen, så mycket jag gått miste om under så många år! Tänk...DS.

Klicka för skogen

Bild här
Det här har ju cirkulerat på facebook ett tag, men kanske någon som missat det ändå. Ett klick för att rädda en bit skog. Pågående insamling gäller Verles gammelskog i Ale utanför Göteborg. Till och med 19 mars 2009 har vi på oss att samla ihop de medel (7 450 000 kr) som myndigheterna saknar och som krävs för att rädda gammelskogen från avverkning. Allt arbete sker ideellt och intäkterna utgörs av donationer. Genom att klicka här, som man kan göra en gång per dag, donerar sponsorerna pengar till projektet. Enklare kan det inte bli. Man kan också själv donera 20 kr genom att smsa "kotte" till 72250. Läs mer på hemsidan.

Frysa ihjäl eller lukta fisk?

Dagens dilemma. Ska jag öppna alla fönster i huset för att vädra ut den vidriga fiskosen som skapats av för dåligt fungerande köksfläkt eller välja att smitta ner alla kläder inkl möbler och få vara varm (ok kanske inte varm, snarare lagom varm, dvs inte frusen)? Jag har valt det förstnämnda eftersom stekos (särskilt den skapad av fisk) är bland de värsta lukter jag kan tänka mig. Visst, det finns säkert värre lukter, men inga som hör hemma i vårt hus i alla fall. Jaja, ska renovera köket snart, en tyst och effektiv fläkt står överst på önskelistan, kosta vad det kosta vill.

Jakten på de sista semlorna i Götet

Bild här
Nej, jag gillar inte köer. Nej, jag gillar inte trängsel. Nej, jag gillar inte heller torr mandelmassa begravd i ett berg av grädde inklämd mellan två ännu torrare brödskivor (hamburgare någon?). Men jag älskar min mamma. Och jag älskar min hubby. Och de i sin tur älskar semlurgare. Så jag trängdes och jag köade, och jag sprang från bageri till bageri (slutslutslut precis överallt), jag läste till och med artiklar som testat och betygsatt stans alla semlor bara för att välja det bästa av det bästa. Vad gör man inte för sina favoriter? Hoppas det smakar!

Snow and the city

Foto här
Göteborg! Det snöar under natten, jättefint, jättevitt, jättefluffigt. Tittar ut genom fönstret och det känns hoppfullt; stora vita gnistrande flingor vräker ner som om de aldrig ska ta slut. Det knakar under fötterna när man går och det ligger ett tyst gigantiskt täcke över hela staden. Yes, vi kan åka pulka, ha snöbollskrig, gå på långpromenad och ta fina foton, möjligheterna verkar oändliga och jag drömmer mig bort. Men bara för att timmar senare vakna till strålande solsken och 6,5 plusgrader. Den lilla mängd snö som lyckats överleva plogbilen och värmeböljan klamrar sig fast längs trottoarkanten och är numera brun och slaskig, en enda sörja. Inte ett enda moln så lång ögat kan nå. Ingen pulka, inget snöbollskrig, ingen långpromenad. Tar fram solbrillorna och tar en latte på närmsta fik så är i alla fall morgonen räddad.

Till intresseklubben

Om nån undrar vad jag gör just nu: Tvättar spetsgardiner (i tvättmaskin så klart), hoppas spetsen håller ihop bara, lite nervös. Borde anlita tvätt- och städhjälp.

Återanvändning it is

Foto här

Måste bara tipsa om en bok som jag kom över i den norska tidningen Vakre Hjem & Interior. Jag är för återanvändning på olika sätt och anti överkonsumtion (skor exkluderat) och har tusen idéer och förslag men så ohändig man kan vara så här kommer hjälpen. Charmerande gjenbruk heter den och kan beställas här och här. Har inte hittat några svenska återförsäljare på nätet men så har jag iofs inte letat så flitigt heller. En av författarna, Ellen, skriver en jättefin blogg med jättefina foton, bor i det finaste huset med de finaste möblerna. Jättefint helt enkelt.

Puderrosa

Foto Facehunter

Så här skulle jag gå klädd idag om jag bodde i Paris och det var 20 grader varmare med strålande solsken. Älskar det pudriga. Minus äkta päls då. Plus ett leende. Alltid ett leende.

Hush little baby

Någon mer än jag som tycker att de sk tipsen i den här artikeln är en självklarhet? Det enda jag inte förstår är väl i så fall lönebiten. Varför är det egentligen ett så känsligt samtalsämne för så många? Min teori är att man inte vill sticka ut för mycket i det illa landet lagom. Är inte lönelistan på arbetsplatser offentliga handlingar dessutom?

Ballerina dreams

Lite lite blogg på sistone, men desto mer liv. Har spenderat tid i second hand-affärer och rotat bland antikviteter för att fixa till criben lite. Behövs lite på väggarna. Jag har helt fastnat för det fluffigt vita som svävar i luften, knuten i håret, sorgen i ögonen. Det är nåt visst med ballerinor.

They grow up so fast, snyft

Foto jag.

Satt hundvakt igår kväll fram till imorse. Det är inte ofta man får chansen, får liksom slåss med mamsen om den uppgiften, oftast vinner hon, men i natt vann jag. Bästa hunden som finns, lätt, men varje gång han är här blir jag påmind om vilken tur det var att vi inte skaffade en egen när vi var som mest sugna. Får bli villa innan det blir vove i alla fall. MEN, om de alltid vore valpar (dvs super tiny) OCH rumsrena och lydia från start så skulle jag skaffat ett dussin, öppnat ett hunddagis, anställt mig själv som enda anställd och lekt hela dagarna med mina mopsar, bulldogs och pomeranians! Hur kul! Aah, dream on...

Partyväska sökes

Härifrån

En svart kuvertväska vill jag ha. Myket viktigt att hitta före lördag. Skinn ska det vara, och mjukt, gillar inte stela väskor. Får gärna heta nåt fint också.

Knist knast

Foto jag.
Älskar ljudet, älskar lukten, älskar värmen. Kan man grilla i den?
Älskar inte soten.

Sverige är en 5,6

Såg nåt program på svt igår så där lite halvhjärtat med ena ögat, ena örat. Ett tag pratade de om lycka och vad det är. Så plötsligt började andra ögat och andra örat att hänga med i samtalet. De påstod att om man frågar massajerna om hur de lyckliga de anser sig vara så svarar de 5,8 på en skala från 1-10 där 10 är total eufori. Frågar man medelsvensken samma sak så blir svaret...5,6. Intressant. Massajerna känner sig alltså lyckligare än oss. De saknar rinnande vatten, malariapreventivmedel, bygger sina hyddor av kodynga, går flera mil om dagen för att hämta mat/vatten, bygger sina skor av bildäcksrester, lever inte särskilt länge och drabbas ofta av diverse sjukdomar som för oss i västvärlden botas med lite vatten och vila. Ändå anser de sig vara hyfsat lyckliga, lyckligare än medelsvensken. Vilket bekfräftar teorin att allt är relativt. Det är mitt motto i alla fall.

Lycka kanske inte är ett absolutbegrepp utan nåt man eftersträvar hela tiden. En påstod att vi kan bibehålla en viss känsla av lycka upp till tre månader, sen dalar känslan av. Vi eftersträvar nåt nytt, bättre hus, bättre bil, bättre jobb, snyggare kropp, mer pengar på banken and so on. Först när nåt mål nås upplever vi på nytt lycka. Nu lyssnade jag med båda ögonen, båda öronen och helhjärtat. Fick mig att fundera, ligga vaken och undra, filosofera som bara jag kan göra. Det ligger nog nåt i det. Varför kan vi inte leva i nuet, carpe diem? Varför hela tiden eftersträva det bättre? Varför är gräset alltid grönare? Vet inte, men så är det, det ligger helt enkelt i människans natur för annars hade vi inte utvecklats i den takt vi ser idag. Man kanske skulle bli massaj...

Ingen rubrik

Foto jag.

Fluminlägg på gång, men såna måste man också få ha. Medan modeveckan pågår för fullt i Sthlm sitter jag och tittar på top model och dricker kaffe. Analeigh är ju ett fint namn det med, tänker jag. Ögonen håller på att sprängas. Ingen bra natt, inte alls. Känner just nu för att rymma vardagen, om så bara för en liten stund, bara komma bort från allt, sitta på en öde strand, lyssna på vågorna, dricka vattenmelonjuice, bränna pannan i solen, med papper och penna som sällskap, tills solen går ner, och sen upp igen. Nåt som fattas, men vad?

Yes man

Bild härifrån

Nu blir det bio, Yes Man. På bio ska man antingen se action eller komedi. Man ska också ladda med den största popcornboxen och den näststörsta colan (den största är bara för mycket). Man ska sitta längst bak i salongen, helst ha hela raden för sig själv, och det ska vara tomt säte precis framför en så man kan lägga upp fötterna. Nåt jag har glömt?

ROT-avdrag, here we come

Ungefär så här ska det se ut när det är klart inom en snar framtid. Spis i hörnet, stark tyst fläkt, vitt. Fast minus den fula plastbänken (valnöt skare va), 50-talshandtagen och skumma prylar som juicepress som ser ut som spindel. Nej tack till det. Ja tack till det andra.

En basker, en cardigan och en trench, tack!

Bilder från modette

Lite kärlek från A.P.C.

Beauty must-haves

I väntan på det perfekta sminkbordet letar jag efter de perfekta skönhetsprodukterna. Jag är ingen make-up junkie och sminkar mig mycket sällan, men här är några av mina absoluta skönhetsfavoriter som jag bara inte kan klara mig utan:

- plattång från GA.MA. Går inte hemifrån utan den här. Dessutom sitter ju 90 % av jobbet i frisyren.
- Schwarzkopfs Dust it, en magisk produkt för bästa volym i nytvättat, rakt hår
- ögonfransböjare från Shu Uemura, bästa som finns och jag har provat många
- ögonbrynsborste (egentligen mascaraborste), egentligen vilken som helst, bra för att forma brynen och få dem på plats
- H&M’s (!) glow in the dark ögonskugga som ger underbar lyster utan glitter. Jag använder den på kindbenen, ögonlocken, näsan, hakan, axlarna, dekollaget, …
- La Prairie’s Light Fantastic Cellular Concealing – Brightening Eye Treatment, inte allt för täckande concealer som, till skillnad från alla andra concealers jag testat, inte lägger sig i små veck
- en riktigt bra pincett, jag brukar sno en blå en som hubby har, tyvärr syns det inte vilket märke det är
- essies kristallnagelfil, man hör skillnaden mellan denna och en vanlig nagelfil
- vitamin e body lotion från body shop, smälter snabbt in i huden, har en fräsch doft som inte tar över, bra pris
- apotekets fotvårdssalva från CCS, perfekt för torra fötter både sommar- och vintertid
- vatten, helst 2 liter om dagen (om detta nu räknas in i listan)

About a boy

Den 26 april 2005 friade min hubby till mig på det mysigaste hotellet på Champs Elysées. Oui monsieur, svarade jag efter en lång paus (för dramatikens skull). På måndag har vi varit gifta i tre år (egentligen två år och 363 dagar, men 26e är vår dag). Jag tänkte berätta lite om honom, min mr man.

Min hubby han är mjuk. Så mjuk att jag i hemlighet blir lite sur på honom eftersom hans hud är mycket mjukare än min trots att jag använder de fluffigaste hudkrämer som finns. Och han är vit. ”Du är den vitaste kille jag känner”, som hans femåriga kusin uttryckte det en gång. På nätterna är han varm, som ett element under täcket. Det är ett slags symbios som vi har utvecklat han och jag eftersom jag är så frusen. På morgnarna fryser han och ligger ihopkrupen på sin sida av sängen. Det är då jag är som varmast. Symbios.

I ett slags organiserat kaos ligger det utspritt på hans skrivbord tusentals gula små lappar som ska påminna honom om saker som måste göras. På många av lapparna kan man läsa om goda gärningar och tjänster som han ska göra åt andra. Så osjälvisk och hjälpsam är han min hubby. Han är en miljövän och älskar djur. Han stödjer wwf och peta, och hans senaste projekt kommer nog att bli att försöka rädda fjällräven från utrotning. Det är hans favoritdjur, tror jag.

Ungefär en gång i månaden tar han fram sin hårklippare och lägger den vid badrummet som ett tecken till mig att han behöver klippning. Han har universums mjukaste hår, det säger alla. Varje hårstrå växer rakt ut och han tycker inte om att se ut som en clown när håret blir för långt. Han älskar glass, men bara sån där dyr glass, som Ben & Jerry’s, och helst ska den ätas direk ur burken, och gärna allt på en gång. Han tycker att mina pannkakor är de godaste som han nånsin har ätit. Ändå ber han mig aldrig laga några eftersom han inte vill vara till ”inconvenience” för mig som han brukar säga. Det är tur att jag vet vad han vill ha innan han ens själv vet om det. Det är ett slags telepati. En blick, en rörelse, ett ljud och jag vet. Han har sagt att han tycker det är lite skrämmande, men jag vet att han innerst inne tycker att det känns tryggt.

Han har en grå morgonrock som han har fått av mig. Den är gammal, välanvänd och aldrig tvättad. Den luktar honom. Jag har fått höra att vår lägenhet har en karaktäristisk lukt, en sådan lukt som alla hus och hem har men som bara andra känner igen. Jag känner igen lukten i vår lägenhet. Det gör inte han. Jag älskar att bara sitta och lukta på honom.

Han är bra på poker och squash och matte, särskild huvudräkning. Han är snabb, smidig och stark och har bra kondition. Det är på grund av all friidrott, säger han. Han är också bra på att pussas. Det är nåt magiskt med hans läppar, de känns jättetjocka trots att de är jättetunna. När han suttit vid datorn alldeles för länge glömmer han bort att äta och dricka. Då får man göra ostmarmeladmackor med o’boy till honom. Och han springer ofta till toaletten eftersom han nästan alltid väntar till sista stund. När han blir nervös eller har för mycket att tänka på så biter han på naglarna – inte ens stopp och väx har hjälpt – men hur mycket han än har att göra och hur stressigt han än har det så får jag alltid en godnattpuss, en godmorgonpuss och en lång kram. Varje dag. Det finns alltid tid för kärlek och gos, det är hans motto.

Han är dålig på att laga saker och är lite ohändig fast det vägrar han erkänna. Mest av alla i hela världen ser han upp till sin pappa, mannen som kan fixa allt, som kan allt och som vet allt. Det är därför som han vägrar erkänna sin ohändighet, misstänker jag. Han hatar när saker och ting krånglar, särskilt skor med jobbiga dragkedjor och snören. Då får han panik, blir svettig och kastar saker omkring sig. Om man då kliar honom lite på ryggen så blir allt bra igen. Det löser nämligen all världens problem. All. Han berättar oftast samma historier från sin barndom om och om igen utan att komma ihåg att han berättat dem tidigare. Och jag lyssnar intresserat och ställer samma följdfrågor och får samma svar. Våra minnen är korta båda två förstår ni.

Han är som lyckligast när jag är lycklig. Han älskar att ligga och slappa i solen, men bara om jag ligger bredvid. Han har en fobi för hajar och har tidigare haft dödsångest. Den rädslan säger han har försvunnit tack vare mig. Han har lovat att jag ska få dö före honom och i hans armar. Det tycker jag är det finaste löftet jag fått. Men bäst av allt är ändå det faktum att han är min. Perfectly imperfect.

Something cute to look at and something necessary to have

Bilder från mopsorden.se och här.

Om jag hade velat skaffa en hund skulle det bli en mops. But I don't so I won't.
Om jag hade haft ett slott skulle jag haft en shoe lounge med en guldkantad stol. But I don't so I keep on hoping.

Hur man blir av med sitt sockerberoende

Yeah right. Som om det finns ett enkelt svar på den frågan.

Själv var (wow, första gången jag verkligen säger VAR och inte ÄR yeayh) jag EXTREMT sockerberoende, nu snackar jag på gränsen till diabetesvarning. Till och med min mamma skällde ut mig och gömde godiset för mig när jag var hemma och hälsade på. Det var väl också där nånstans som jag kände droppen var nådd. När min egen mamma - som dag och natt är på alla om att ätaätaäta - skällde ut mig, sin egen dotter! Så började jag med naughty day, aka nyttiga veckan, där jag försökte begränsa mig till en dag i veckan med skräpmat. Men den perioden varade inte länge, jag var så svag och beroendet kom snabbt tillbaks. Dessutom hände det lätt att jag överåt, typ åt samma mängd godis/annat skräp fast på en och samma dag. Kan ju gissa hur bra man mår av det. Men så blev jag en dag "fuskvegetarian" (av moraliska/etiska/ miljöskäl) och fick upp ögonen för, get this, GRÖNSAKER och FRUKTER. Hur kunde jag ha missat allt det goda så länge?! Så kom två andra beroende, sharon och pakistanska mango (aningen dyrare än godis men tusen gånger godare...och nyttigare). Fascinationen drog vidare till päron (som jag alltid hade trott att jag hatade), alla sorters bär, rödbetor, palsternacka, kålrot, spenat, bulgur, durumvete, blodgrape, gröna bönor ...you name it. Jag gillar allt allt som jag hittills testat (förutom den där hemska kålgrejen som man gör pizzasallad av...euw).

Hur som så kom jag på mig själv en dag att jag drogs mer och mer till frukt-och grönsaksavdelningarna än till snasket. Det var nog den skönaste känslan; att det kom automatiskt och helt otvingat. Det var inte för att jag tvingade mig själv att sluta äta godis och skräpmat, det var inte för att jag försökte gå på nån konstig diet/ner i vikt/hålla formen, det var inte för att jag hade hål i tänderna eller nåt sånt alls. Det var för att jag helt enkelt inte ville ha det längre. Tyckte inte det var gott längre. Hade "växt ifrån" det. Var inte sugen. INTE SUGEN. Helt FRIVILLIGT.

Sure, klart jag blir lite sugen ibland, men herregud inte ens i närheten av hur det var innan! Och blir jag sugen så är det klart jag äter det jag vill, men då kanske det blir nåt lite dyrare, lite lyxigare (och helt klart godare, yes, really) än 5.90kr-lösgodiet på ICA. Nu kanske jag bakar nån nötkaka, köper en Ben&Jerry's (om nu hubby inte hunnit äta upp hela paketet på hemvägen...), gör egen choklad. Nåt åt det hållet.

Som hubbys storasyster en gång sa: "Va sjukt! För mig har du liksom alltid varit lika med godis". På sätt och vis kommer jag väl alltid att vara det, men i alla fall inte beroende. Freedom!

Du vet att du är inbiten stadsbo när...

- du aldrig lyckas hitta en parkeringsplats efter kl 17
- du minst en gång i veckan är nära till tårar efter att i en halvtimme ha irrat runt efter en parkeringsplats
- du kan alla skyltar som rör parkeringsplatser i ditt område utan och innan
- du kan fickparkera i sömnen (ok gäller inte alla, inga namn nämnda)
- du tycker att det städas alldeles för ofta på gatorna i centrum
- du åtminstone en gång skrivit arga brev till trafikkontoret
- "halleluja" är det ord du skriker ut efter att ha hittat en parkeringsplats inom en 500 meters radie från din lägenhet
- du lärt känna alla parkeringsvakterna i ditt område, och glatt hälsar på dem varje dag

Dagens så-här-lång-tid-fick-jag-leta-efter-en-p-plats-idag: 35 minuter
Hubby: 5 min (ibland har man tur)

Barnvagnsmaffian

När vi ändå på sätt och vis är inne på ämnet barn. Ganska högt på min lista över saker-jag-stör-mig-på hamnar dessa barnvagnsmaffior som härjar fritt i denna stad. Med sina tunga, klumpiga, oversized barnvagnar kör de fram i full fart på trånga gator, i affärer, torg som om de vore de enda där. Gud förbjude om man skulle råka komma i vägen för dem och få sina fötter (nio gånger av tio i sommarsandaler konstigt nog) överkörda. Då får man skylla sig själv och får den där sura "ja, ser du inte att jag är en MAMMA (ja, oftast är det faktiskt mammorna), herregud, jag har ju BAAARN för guds skull, det är HELIGT, fattar du inte det, skäms på dig"-blicken. Inte, "oj, ursäkta" eller nåt sånt som man kanske skulle kunna förvänta sig, nejnej, det var ju mitt fel som stod i vägen för hennes/hans majestät.
Ungefär som alla äldre som förväntar sig att man ska hålla upp dörrar, låta dem få den sista lediga sittplatsen, låta dem gå före i kön, ja det tar aldrig slut. Självklart gör man ju det ändå, men inte ett tack får man för det. DET stör jag mig på. Förväntningar utan tacksamhet. Oförskämdheter utan ursäkter.

Nåt litet på g

Jag måste ha missat nåt stort eftersom jag inte hade den blekaste aning (eller vad man nu säger, är usel på ordspråk) att "nåt litet" kunde stå för...ja...säg...en levande bebis, dvs allt annat än nåt litet. Jaha. Bara för att jävlas liksom kanske alla trodde. Men jag var bara clueless. Får ta och köpa mig en ordspråksbok. För att undvika såna här missuppfattningar. Men nu vet ni. Det blev en blogg!

Midnattstankar

Jag är en periodare, och tröttnar väldigt snabbt på saker. Gillar inte rutiner och att falla in i vardagliga vanor, variation är grejen. Istället är jag en periodare. Särskilt när det gäller mat. En periodare är en som fastnar för nånting - det kan vara läkerol salmiaksmak, sy/sticka kläder, morgonpromenader etc - och som gör det intensivt ett tag för att helt plötsligt en dag bara tröttna och lägga ner det. Min hubby (=man/make, men tycker inte de orden så det blir hubby, lite mindre "vuxet", lite mer jag) säger jämt att det är tur att jag inte tröttnat på honom än (kommer aldrig hända btw). Mina periodare just nu:
- pepsi
- ekorrnötter (kan aldrig särskilja på nötterna)
- rödbetor (helst kokta, men man kissar rött vilket känns lika obehagligt varje gång innan man kommer ihåg vad man har ätit)
- smör, lätt & lagom omega3. Ibland äter jag bröd (magen klarar annars inte av bröd numera) bara för smörets skull

Bara idag har jag fått i mig 1 liter pepsi. Nyttigt? Nej. Gott? Ja. I alla fall den här veckan.

Det eviga arbetet med att få det fint här hemma fast det redan är fint men det kan ju bli lite finare ändå

Bilder från diverse sidor på nätet.

Perfektionist oh yes. Kan inte hjälpa det. Tror det är lite därför som jag inte ger mig in i saker till 1110%. Nu kanske jag överanalyserar men det kan ju ändå vara lite så. Kan jag inte bli BÄST på det är det ju inte nån idé att ge sig in på det.

Arafat. Mest faller jag för shabby chic stilen; det antika, lite lätt slitna, romantiska, alldeles underbara. Tänk fransk lantlig stil, gärna vittvittvitt, och blommor överallt, hortensia om jag får välja. Jag letar jämt efter inspiration och sparar bilder från tidningar, butiker, bloggar, nätet, whatever i en särskild mapp. Fint att titta på och för att hämta idéer.

Sa jag att jag älskar Chanel?

Bild från webben nånstans.

Den här drömmer jag om, en egen Chanel, funderar på att döpa min förstfödda till det. Sjukt. Fin. Tickäh öhm som det heter.

Det här med motivation

När jag var liten var jag passionerat engagerad i allt jag gjorde. Jag skulle alltid klara av det som inte gick att klara av, som tex att få 5a i betyg den första terminen man fick betyg (nåt vi hade fått klart för oss att ingen kunde få - hur duktig man än var), bli den snabbaste tjejen i klassen på 60 m (jag var ute och joggade varenda dag hela sommarlovet följt av en simtur, jag blev inte bäst på 60 m men väl på 800 m, well alltid nåt), lära mig koreografin till nån omöjlig dans jag sett i nån MTV video (på den tiden MTV verkligen var en musikkanal). Fanns det en tävling så skulle jag vara med och jag skulle komma etta. Fanns det nåt rekord att slå så gav jag mig på det. Jag kämpade för det. Jag tränade för det. Jag var helt inne i det. Saken är den att man tappar lite av den motivationen ju äldre man blir, men de senaste åren har jag inte haft motivation till nåt. Det står liksom helt still. Jag har tappat den där tävlingsandan. Den där måste-bli-bäst-känslan. Visst, jag älskar dans, musik, heminredning, kläder, väskor (oh yes) och är sjukt galen i skor, men det blir liksom inte mer än så. Tycker om. Tycker är kul. Gör lite då och då. Är det för att man inser att det alltid kommer att finnas nån som är snabbare, bättre, starkare, smartare, snyggare? Att man är dödlig? Jag måste få tillbaka den där gnistan som det kallas, hitta nåt som jag brinner för och sen ge allt. I alla fall lite av det. Tror jag ska börja med ett gymkort så kanske resten ger sig. Har ju inte tränat på...ehm...vad är det nu..7 år? Seriöst. Jag har nog kondition som en 65-åring (om ens det). Bara det att jag hatar att träna. Särskilt på gym. Halleluja.

När grannarna går till jobbet

Som stressade små möss som letar efter mat låter det när grannarna vaknar till liv. I en halvtimme eller så hör man deras snabba, men tunga, fotsteg från rum till rum, följt av nåt som låter som en jordbävning i trapphuset ("fjärde våningen utan hiss"). Sen blir det knäpptyst. Har tänkt på det det där många gånger, varför är allt i världen anpassat efter morgonmänniskor?? Skolor, jobb, bank, affärer, caféer, well i stort sett allt följer deras dygnsrytm. Men tänk på alla nattugglor som inte funkar på det sättet. Varför kan det inte finnas nån bank som håller öppet från 17-23? Thank god för internet som aldrig stänger.

Kanske kanske, eller inte

Jippi, jag har blivit med blogg. Kanske botar det den insomnia jag verkar lida av. Kanske jag äntligen tar tag i att lära mig använda photoshop. Kanske blir till att köpa en systemkamera som tar fina bilder. Kanske jag lär mig ett nytt språk, italienska står högst på listan, si grazie cannoli etc. Eller så kanske ingenting alls. Men kanske man skulle börja med att lägga sig. Bra början i alla fall.