Bränt barn...luktar illa

På tal om att vara dålig på liknelser. Det kanske beror på att jag är uppväxt med en mamma som aldrig använde sig av svenska liknelser (pratar persiska hemma ju). Eller kanske för att ordspråk och liknelser inte används så flitigt av min generation. Hur som helst så kom jag att tänka på alla ord, fraser och annat smått och gott som jag missuppfattat genom uppväxten. Fick ett plötsligt skrattanfall av alla roliga minnen som invandrare (hatar egentligen det ordet, hallå jag vandrade in för ett antal år sen, vandringen har upphört, typ). Historierna delas säkert av många. Eller kanske inte. Jag älskar hur som helst de här minnena, och hade inte velat vara utan dem för en sekund. De har format mig och gett mig en mer färgstark och nyanserad uppväxt än många andra haft. För att inte tala om händelserikt. Utan tvekan.

Risotto – hubby avslöjade sanningen, det handlar alltså inte om en kille vid namnet Otto med ordet ris framför, utan om ri-sotto.

Fettisdagen – hubby igen, det är alltså en fet tisdag och inte dagen för fettisar.

Kalle – nej, svenskar döper inte sina barn till ”huvud” som ordet betyder på persiska. Och det finns således inga ingredienser som kommer från några delar av huvudet (typ hjärna, ögonvitor, tänder) i Kalles Kaviar.

Pelle – inte heller döps barn till ”trappsteg”.

Matematik – trodde länge att detta betydde åsna. Lång historia men det hänger ihop med att jag inte hade nån svenskalärare när vi flyttade till Sverige (liten stad, stans första invandrare, som vanligt noll beredskap, noll kunskap, noll förberedelse) och de satte mig i en helt vanlig klass med andra svensktalande ungar. Hade ju hört fröken säga ”matematik” många gånger, och hörde det ordet igen nån kväll hemma i en svensk tecknad film, där de samtidigt visade en åsna.

Fi fan – ska alltså uttalas med I och inte Y. Mitt första svenska svärord som min morbror lärde mig säga till den taskiga grannungen som retades. Snacka om att jag kände mig cool när jag och min lillebror stod på balkongen på andra våningen och skrek detta. Där fick han liksom.

Utflyktsmatsäcken – liksom många andra iranska barn fick jag en ryggsäck, eller rättare sagt en resväska, fullproppad med allt från ”salad olovie” (irans nationalsallad bestående av en kyckling, tusen grönsaker och majonnäs, mycket majonnäs, och yoghurt) till banan, äpple, en 2-literstermos med varm choklad, två-tre ”sandewitche non panir” (inte vilka mackor som helst utan med Libabröd, fetaost, kalkon, gurka, tomat, curry mm) och ”kotlett” (typ pannbiff i form av hemmagjord hamburgare). Allt detta gärna i dubbla upplagor så att man kunde bjuda de andra barnen ifall de ville smaka. Är det nåt vi iranier inte är så är det snåla. Generositet får man inte glömma bort. Till detta tillkom sedan sittdyna (man måste ju sitta bekvämt), en bunt servetter, tvål, plåster och annat livsnödvändigt som man kan behöva på friluftsdagen. Hade jag gått vilse under orienteringen hade i alla fall jag klarat mig ute i bushen i minst en vecka. Minst.

Vad heter jag på svenska, mamma?-frågan – måste ha tjatat sönder min stackars mamma med denna eviga fråga som började samma dag som jag fick reda på att vi skulle flytta. Sidetrack: Tydligen hade jag, och inte min mamma, rätt trots allt. Jag skulle visst byta namn! Eller i alla fall uttal vilket är ungefär samma sak. Ana blir ju AnNa på svenska. Litet namn på tre fjuttiga bokstäver, men ack så svårt att få till i uttal. Rolig artikel av Navid Modiri om det här. Eller ett annat exempel, reklamen med det svarta fåret som är born to be sheep, inte att förväxlas med cheap…nä nu gled jag in på nåt helt annat, mer om det en annan gång. Tillbaks till det andra roliga.

Flytten till Nordpolen – Sverige är mörkt. Och kallt. Detta visste våra föräldrar, och klädde oss barn därefter under de första åren i det nya landet. Overall i dun, snowjoggers (de där berömda svenska klassikerna ni vet), ylletröjor, varma mössor och vantar (gärna skidvarianten för maximal effekt). I juli månad. Har ett foto från sommaren -87 där jag, min lillebror och mamma står vid en busshållplats i Dalarna iklädda det ovan nämnda. I bakgrunden ser man ett äldre svenskt par sitta på en bänk med solbrillor, shorts och t-shirt, pressandes i solen (enligt tradition).

Beredskapslarmet som går varje månad – Eslöv vintern -87. Det är den dagen då det där berömda larmet går i hela stan. Krigsbarnet (jag) är i skolan, där den välbehövda svenskundervisningen fortfarande lyser med sin frånvaro, blir livrädd och tror att bomer är på väg. Vad är det som händer? Är det krig på gång? Jag måste hem till min mamma! Var är min mamma? Var är min lillebror? Är det krig i Iran också? Hjälp! Panik! Vad ska hända med oss nu? När kommer min mamma? Jag vill ha min mamma NUUU! Problemet var att ingen förstod mig, och jag förstod ingenting. Grät och skrek så mycket att nån till slut ringde min mamma som fick komma till skolan och hämta mig.

Har tusen liknande historier och jag älskar varenda en. För att inte tala om alla liknelser:
Slug som ett piggsvin, Smart som en uggla, Hungrig som en björn, Liten som en ekorre, Söt som en mört, Pigg som en ko, Arg som en varg…